LifeOfMissJ

 

Idag är jag ledig och det känns så otroligt skönt. Jag jobbar var fjärde söndag på H&M och är då ledig fredagen efter. Jag tycker nog ändå det är värt att jobba en söndag i månaden 07-13:30 för att sedan få en långhelg varje månad. Just idag känns det väldigt värt det iallafall. 

 

Jag sitter i soffan och dricker Celcius. Den absolut bästa smaken, Hallon Acai! Sedan tänkte jag pallra mig till gymmet en stund. Första gången den här veckan eftersom jag åkte på en förkylning förra helgen.

 

Vi har kommit in i träningsrutiner igen och bättre kost men det är en lång bit kvar. Så mycket skit som jag åt förra halvåret känns det som jag inte gjort under mina 25 år. Haha. Hemskt men sant.

Jag har tyvärr fått en kärlek till skitmat också. Något jag aldrig haft tidigare. Pizza är något som jag njuter av så otroligt mycket när jag äter det. Förr åt jag kanske max en pizza i halvåret....

Min svaga punkt har alltid varit godis men nu är det allt möjligt som är onyttigt. Inte bra!!

 

Jag längtar tillbaka till den tiden då jag verkligen njöt av min nyttiga mat. När jag älskade att äta en laxbit eller kycklingfilé med lite broccoli. Det är inte riktigt så just nu.

Jag har 5kg att gå ner för att ligga på den vikten jag låg på förr. Och då ska jag även bygga muskler. Ingen rolig kombination men jag får helt enkelt skylla mih själv.

 

Jag vet att jag kan om jag vill! Jag måste vilja och hitta motivationen! Jag vill ju ha tillbaka kroppen jag hade och få den ännu bättre men varför är det så svårt vissa dagar? Varför är diciplinen spårlöst försvunnen ibland?

Kan det bero att det var lättare när man var singel? Att det var lättare att gå till gymmet två gånger om dagen och äta nyttig och "tråkig" mat för att man inte njuter av mat lika mycket när man äter själv? Det värsta är att det verkligen går göra god och nyttig mat. Det känns som jag glömmer bort det!

Man kallar ju det ofta sambokilon när man träffar någon och går upp i vikt. Sjukt ändå.

Sjukt att man ska bli bekväm och "glömma bort" sig själv. Det är som att man på något sätt tar den andra för givet. Som om man omedvetet får tankesättet att man alltid har varandra. Men.... vill man inte vara i sin snyggaste version när man är kär? Vill man inte vara stolt och visa upp sin bästa sida för den man älskar? 
Det känns så vanligt att man som singel hårdtränar och håller igång för att alltid vara som snyggast men det är ju minst lika viktigt när man är tillsammans med någon. Eller?
Jag börjar tänka så. Varför var det så viktigt för mig att vara i bra form när man var singel men nu när jag är i förhållande verkar det inte vara lika viktigt längre? Jag vill ju känna mig lika snygg som innan, om inte snyggare. Jag vill ju vara stolt och även ge Alex den bästa versionen av mig. Så varför låter jag mig själv falla?

 

 

Jag brukar inte ha andra tjejer som motivation. Låter kanske sjukt men så fungerar jag. Jag har mig själv för det vet jag att jag kan uppnå. Att ha en tjej med drömkroppen på instagram som motivation är för mig inte ultimat då jag vill veta att jag kan uppnå det jag strävar efter. Jag kommer aldrig kunna få någon annans ben, någon annans rumpa, armar eller mage. Jag kan bara ha min kropp men förbättra den.

Här är iallafall bilderna som jag alltid tittar tillbaka på och strävar efter när jag ska komma i form. Det är kanske inte några speciella bilder om man jämför med alla fitnesstjejer på till exempel instagram men för mig är dom bilderna motivation!