Att komma tillbaka till bloggen med ett deppigt inlägg är kanske inte det roligaste men det är ett inlägg som kommer direkt från hjärtat. Ett inlägg med tankar, känslor och ärlighet rakt igenom...

Nu skulle jag ha varit i Australien egentligen men saker förändrades som ni vet och jag är därför kvar i Sverige. Jag ångrar inte att jag stannade för jag har så otroligt fina människor här i mitt liv som jag inte skulle klara mig utan.

När jag hade bestämt mig för att åka hyrde jag ut min lägenhet i andrahand och vi skrev kontrakt fram till 2014-12-31... Alltså i drygt 11 månader till.

Jag har nu bott hemma hos mamma i snart 5 månader och där finns inget att klaga på. Jag blir riktigt bortskämd med allt. God mat i stora lass, slipper tvätta och städa och inte heller behöver jag betala något.

Vid något tillfälle har jag köpt mat och bjudit dom men mer än så har dom inte fått tillbaka. En bortskämd skitunge kan man kalla mig nu...

Dom klagar aldrig på att ha mig där, att mina kläder, saker och flyttlådor fyller en stor garderob på övervåningen.

Mamma behandlar mig som en prinsessa och kräver ingenting. Jag känner alltid att det är mitt hem lika mycket nu som när jag var liten.

Helt otrolig är hon! Bästa mamma!

Jag älskar att vara hemma i Mollaryd. Jag trivs verkligen där. Men ändå mår jag inte så bra just nu....

Idag slog det till lite hårdare än tidigare, idag blev allt lite jobbigare och jag tror att  min gräns är nådd.

Jag är trött på att inte ha ett eget hem, även om Mollaryd alltid kommer vara mitt hem.

Jag är så trött på att bo i flyttlådor och i en väska. Jag "flyttar" runt som en riktig luffare. Från hem till hem för att ha någonstans att sova dom dagarna jag börjar jobba tidigt.

I början gick det bra men nu gör det inte det längre. Jag mår inte bra av det!

Jag känner mig som en parasit som tränger mig på i andras liv. Jag tar av deras tid och stör deras rutiner och vardagar.

Jag känner mig i vägen vart jag än är, även om ingen har sagt att jag är i vägen.

Jag känner mig som en börda för människorna i min omgivning.

Dom öppnar sina hem och säger att jag får sova där men en del av mig känner att det bara är för att dom inte kan med att säga nej.

Innerst inne så hade dom nog gärna sagt nej men dom är såpass omtänksamma så svaret alltid blir "ja" när min patetiska fråga om övernattning kommer.

Jag kan inte förklara med ord hur tacksam jag är över att ha så fina människor runt omkring mig som låter mig sova hos dom varje vecka.

Dom är bäst!!

Känslan jag har just nu är förjävlig! Jag mår dåligt över mig själv och känner mig värdelös. Snart 23 år gammal och har ingen egen lägenhet...

Jag försöker få tillbaka min gamla lilla etta och hur gärna jag än hade velat slänga ut killen som har den så skulle jag aldrig göra det.

Jag letar samtidigt efter en ny lägenhet och försöker hålla humöret uppe men det är svårt. För varje dag som går blir det svårare att vara glad och njuta av livet. För varje dag som går blir jag påmind av att jag inte har ett eget liv.

Just nu har jag inget liv alls känns det som...

Egentligen älskar jag mitt jobb men nu för tiden får jag ångest när söndagen kommer. Inte ångest över att jag ska jobba egentligen, utan ångest över att en ny vecka med min väska sätter igång. En ny vecka med frågan "skulle jag kunna få sova hos dig ikväll" och ännu mer ångest över att leva på andra.

Tanken har slagit mig om jag ska ta in på hotell för att slippa må så här. Slippa känna att jag är beroende av andra. Det är en vidrig känsla!

Jag vill inte känna mig beroende av andra, jag vill inte behöva vara i vägen för folk.

Jag vill leva mitt liv!! Jag vill ha tillbaka min vardag, mina rutiner och jag vill känna att jag tar ansvar för allt i mitt liv. Jag är inte 13 år längre och jag vill inte vara det heller.

Det här är väldigt påfrestande för mig! Jag mår inte alls så bra nu som jag kan göra och jag är inte alls så glad som jag annars är. 

Jag blir känsligare för allt just nu. Mer lättirriterad och har nära till gråt.

Idag har jag bara velat lägga mig ner och gråta. Idag har jag insett hur mycket det här tar på mig.

Jag känner mig äckligt otacksam när jag klagar på mitt liv men det är varken på människorna i mitt liv eller allt dom gör för mig som jag klagar på. Jag klagar på min situation. Känslan att leva som en 13 åring...

Jag har dom finaste och bästa människorna runt omkring mig.

Världens bästa familj och vänner.. Jag är lyckligt lottad som har dom.

Genom dom får jag så mycket lycka och kärlek! Dom får mig att skratta och se dom bra stunderna.

Men hur glada dom än gör mig så kommer det negativa tyvärr ikapp ibland...

Jag vet inte när jag kommer tillbaka och skriver igen. Just nu har jag mycket annat att tänka på. Jag måste försöka få tillbaka mitt liv, jag måste försöka ordna upp saker och ting igen. 

Känslan att vara i vägen och tränga sig på hos andra är förjävlig. Just nu vill jag bara försvinna för ett tag. Släppa allt, slippa vara beroende av andra och sedan komma tillbaka och ha allt fixat. 

Tyvärr löser sig inte saker för att man flyr, för att lösa problemen måste man ta tag i dom själv och göra allt man kan för att  förbättra sin situation.

Tack älskade mamma för allt du gör för mig!! Utan dig är jag ingenting.

Tack till alla er andra som låter mig klampa in i era hem med min förbannade väska. Ni vet vilka ni är!